Kyrkoår och kalender

Varför talar man om de heliga tre påskdagarna, och vilka dagar omfattar de egentligen?

”De heliga tre påskdagarna”, triduum sacrum, är kyrkoårets centrum och omfattar långfredagen, påskafton och påskdagen. Det liturgiska dygnet räknas på söndagar och vid högtider och vissa fester från och med kvällen före, och triduum börjar därför i och med skärtorsdagens kvällsmässa. Påskdagen är den tredje av dagarna och inleder samtidigt påsktiden, som avslutas i och med pingstdagen (den ”femtionde” dagen). Förr räknade man gärna skärtorsdag, långfredag och påskafton som de heliga tre dagarna, men så sker inte längre. Under alla de tre påskdagarna firar kyrkan Kristi väg genom lidande och död till uppståndelse, med olika accenter under de olika dagarna. Höjdpunkten är påsknattens gudstjänst, påskvakan.

Varför finns det tre mässor för juldagen, och varför firas i praktiken bara två av dem?

Julfirandet uppkom efter det att kristendomen blivit tillåten i det romerska riket, under 300-talet. Julens viktigaste gudstjänst var och är juldagens mässa (högmässan). Den ägnas åt Ordets (Guds Sons) människoblivande: Gud har blivit människa (jfr Joh 1:1–18). I Rom tillkom under 400- eller 500-talet en mässa, först firad på efternatten mot juldagen och senare vid midnatt, och så småningom även en mässa firad i gryningen. Dessa mässor bidrog till att ytterligare fylla juldagen med gudstjänstfirande. Det blev sed att i nattens mässa läsa evangeliet om änglarna som förkunnar Kristi födelse i Betlehem (Luk 2:1–14) och i gryningsmässan evangeliet om herdarna (Luk 2:15–20). Seden med tre julmässor spreds sedan från Rom till andra håll. Firande av alla tre mässorna förekommer även i dag. Men det är främst midnattsmässans enorma popularitet som har gjort att gryningsmässan kommit i skymundan.