Mässan

Vad gör den som är glutenintolerant och vill ta emot kommunionen? Det är alltid tillåtet att ta emot den heliga kommunionen under endera gestalten, dvs. i detta fall genom enbart kalkkommunion (efter överenskommelse innan mässan med den celebrerande prästen).

Men det är kyrkans önskan att kommunion under båda gestalterna i möjligaste mån erbjuds församlingarna, så att eukaristins teckenkaraktär blir tydligare (se under ”Dokument och utgåvor”, ”Allmän introduktion till det romerska missalet”, n. 281).

I Sverige kan man räkna med att 1-2 % av befolkningen har celiaki/är glutenintoleranta. I en församling på hundra personer kan man alltså räkna med att en eller två personer är glutenintoleranta. Helt glutenfria hostior eller hostior bakade på potatisstärkelse är inte giltig materia i mässan, men enligt Troskongregationens anvisningar kan vetehostior med reducerad glutenhalt användas. Dessa konsekreras i särskild pyxis och förvaras för sig i tabernaklet. Sådana hostior kan rekvireras på bl a följande nätadresser:

http://www.arken.se/product-dlist.asp?search=oblater

http://www.hostien.com

http://www.abtei-varensell.de/start/hostienbaeckerei/

Fråga: Har vår kyrka alltid använt vitt vin för sakramentalt bruk? Eller är det bara i det vinfattiga norra Europa man tvingats till det? Man kunde tycka att Kristi blod borde vara rött.

Svar: Kyrkolagen stadgar (canon 924, § 3) att mässvinet ska vara ”naturligt vin från vinstocken”, dvs. utan tillsatser, varken alkoholfri druvsaft eller destillerat vin. Gudstjänstböckerna säger inget om huruvida det ska vara rött eller vitt, men rödvin vore förstås det naturligaste. Att vi normalt använder vitt vin i mässan har förmodligen tre historiska orsaker: 1. Bristen på vin i vissa (t ex våra nordiska) regioner i gångna tider. Påven Honorius III skrev på förekommen anledning till ärkebiskopen i Uppsala 1220 och inskärpte att det måste vara mer vin än vatten i kalken. Rött vin verkar ha varit tre gånger dyrare än vitt, att döma av räkenskaperna från lagmannen Birger Peterssons begravning i Uppsala 1328, men en synod i Söderköping 1441 ville att man (trots detta?) helst skulle använda rödvin i mässan. 2. Rödvin surnar lätt när man väl har öppnat flaskan, medan vitt vin håller sig bättre, vilket har betydelse när man firar mässan varje dag. 3. Rött vin sätter synligare fläckar på torkdukarna, vilket kanske inte uppskattas av dem som tvättar dem. Att man tillsätter vatten i kalken, fastän detta inte uttryckligen står i Bibeln, var under antiken en självklarhet som inte behövde påpekas. Småningom gavs detta moment i mässan symbolisk betydelse. När prästen eller diakonen häller litet vatten i mässvinet ber han (enligt den nya översättningen): ”Genom detta vattnets och vinets mysterium må han som för vår skull blivit sann och verklig människa ge oss del av sin gudomliga natur.” När vinet förenar sig med vattnet betecknar detta alltså hur Kristus, samtidigt människa och odödlig Gud, oupplösligt förenar sig med den dödliga människan i den heliga kommunionen — samma hemlighet som antyddes genom den underbara förvandlingen av vatten till vin vid bröllopet i Kana.

Fråga: Vi är vana vid att doppa fingrarna i vigvattenskålen och göra korstecknet när vi går in i kyrkan. Men när vi går ut? Somliga tar på nytt vatten och gör korstecknet, andra går bara ut.

Svar: Vigvatten (ordet betyder ”helgat vatten”) har använts sedan 300-talet i den kristna kyrkan. Man brukade bestänka en byggnad med vatten (vanligen med en tillsats av salt) innan man tog den i bruk som kyrka, man använde vigvatten i hemmen och som en välsignelse av husdjuren, och man drack det också som skydd mot onda makter. För detta ändamål välsignades vattnet med exorcismer och böner, för att tydliggöra att handlingens verkan inte är magisk utan ett konkret sätt att be om att påskens mysterium, där Kristus krossat ondska och död, ska genomtränga människans hela vardagsverklighet. Vigvatten används också vid välsignelse av föremål. Bruket av vigvatten är ett så kallat sakramentale, dvs. en sakramentslikande handling, inte instiftad av Jesus utan av kyrkan. På 700-talet uppkom bruket att inleda söndagens huvudgudstjänst med vattenbestänkning, som en påminnelse om dopet och en förnyelse av dopets löften. I östkyrkan viger man vattnet högtidligt i samband med Epifania, Trettondagen och med anknytning till Jesu dop i Jordan. Bruket finns också i västkyrkan i form av välsignelse av hemmet vid nyår och påsk (påskvattnet invigs på påsknatten). I åtskilliga helgonberättelser talas om helanden genom kontakt med vigvatten (jfr Johannesevangeliet, kapitel 5!), och många katoliker som besökt Lourdes har förmodligen också tagit med sig en flaska med källvatten därifrån, en symbol för nåden som ges gratis. Som alla sakramentalier förutsätter bruket av vigvatten en levande tro på Kristi kraft och på kraften i kyrkans bön. Man är fri att bruka det som man vill: vid ingången till mässan som en erinran om dopet, vid utgången som en bön om beskydd ute i världen, i hemmet som en bön om välsignelse över vårt liv, dag och natt.

Fråga: Jag har lärt mig att ta emot hostian i min vänstra hand och föra den till munnen med höger hand och sedan göra ett korstecken. Jag tänker så här: Kristus har utgivit sig för mig och jag får aktivt bejaka detta med att själv ta emot Kristus/hostian i mig. Nu tvingas jag att ta emot hostian genom att man ”matar” mig. För mig känns det som om jag fråntas min fria vilja. Och varför firas mässan så sällan under båda gestalterna – bröd och vin?

Svar: Enligt kyrkans lära mottar man hela Kristus och all hans nåd under ena gestalten. En glutenallergiker som ”bara” tar emot kalken går inte miste om någon nåd, inte heller den som ”bara” får hostian. I de nordiska länderna kan kommunionen tas emot antingen direkt på tungan, det sätt som slog igenom på högmedeltiden, eller på det fornkyrkliga sättet, att man lägger vänster handflata i höger och med en kyrkofaders ord ”bildar en tron för Kristus” och sedan själv för hostian till munnen. Detta sätt får dock inte användas om man har doppat hostian i kalken (s k intinktion; bör endast ske med den tjockare, absorberande typen av hostior), och kommunikanten får inte själv doppa hostian i kalken utan ska då ta emot den direkt på tungan. I övrigt fri är kommunikanten fri att välja sättet att ta emot Kristus, och kommunionutdelaren ska respektera kommunikantens signaler. I den extraordinarie romerska riten, alltså den tridentinska mässan, praktiseras enbart munkommunion knäböjande. Kommunionen är alltid en fri handling, oavsett sättet att motta den. Det heter ju att man ”går fram”, och ingen makt i världen kan eller får tvinga en människa att gå fram till altaret för att fritt acceptera Guds erbjudande i Kristus. Om inte allvarliga skäl talar emot det (mängden kommunikanter, faran att man spiller, etc) bör de troende, särskilt i mindre församlingar, erbjudas möjligheten att ta emot Kristus under båda gestalterna. Med kyrkans ord: ”Detta utgör nämligen en mer talande form av det sakramentala tecknet och erbjuder därför en särskild möjlighet att djupare förstå det mysterium som de troende deltar i” (Andra Vatikankonciliet, liturgikonstitutionen, 55). Om kommunionen och mycket annat kan man läsa i den allmänna introduktionen till den romerska mässboken på denna hemsida.

Fråga: Vid fridshälsningen före kommunionen tittar ibland gudstjänstdeltagarna knappt på varandra, andra gånger kan folk bli riktigt närgångna. Bådadera känns störande. Vad är korrekt?

Svar: Fridshälsningen är en urkristen sed. Den går tillbaka till den ”heliga kyssen” som utväxlades mellan de första kristna (Rom 16:16, 1 Kor 16:20, 2 Kor 13:12, 1 Thess 5:26, 1 Pet 5:14). Den sågs som ett sigill under den gemensamma bönen och uttryck för församlingens syskongemenskap. Under förföljelseperioderna kunde den vara ett sätt att avslöja för en främling att man var kristen. I de flesta riter kommer fridshälsningen före offergåvornas frambärande: man visar att man inte har något emot sin broder innan man kommer med sin offergåva till altaret (Matt 5:23-24). I den romerska riten kommer den före själva kommunionen. Man visar att man inte bara vill stå i gemenskap med Kristus utan också med alla hans bröder och systrar. Ursprungligen bestod hälsningen av en kindkyss på båda kinderna. Senare har man stiliserat gesten. Numera består den normalt av att man tar i hand. Den skall enligt mässboken ske ”enligt lokal sed”. Man skall bara ge fridshälsningen till de närmaste, de som står omedelbart till höger och vänster om en. Det är ett missbruk att börja gå omkring i kyrkan för att hälsa på så många som möjligt; detta drar uppmärksamheten från huvudsaken och orsakar oro i församlingen, särskilt olämpligt just före kommunionen. Samma regel gäller prästen och hans medhjälpare: prästen ger (efter att diakonen eller han själv har sagt ”Låt oss ge varandra fridshälsningen”) hälsningen till sina närmaste. Man får inte lämna koret och börja gå omkring i kyrkan. Att vara mer familjär än vad den andre önskar är omdömeslöst, i detta sammanhang som i alla andra. Familjemedlemmar kan kyssa varandra på riktigt, men andra bör iaktta återhållsamhet. Framför allt måste man förstå innebörden i gesten: genom Kristi offer på korset har vi blivit försonade. Innan vi tar emot hans kropp och blod måste vi därför vara försonade med varandra. Har man något emot någon måste man först försona sig. Den som ger sin granne fridshälsningen säger: du och jag tillhör samma kropp. Vi är försonade med Gud och med varandra. Du har inget att frukta av mig. Jag har förlåtit allt som eventuellt har stått emellan oss.

Fråga: När prästen ber ”Fader vår” under mässan håller han upp sina öppnade händer. Vad innebär egentligen den gesten? Nu för tiden blir det allt vanligare att mässdeltagarna gör likadant. Är det korrekt? Om gesten är liturgisk bör väl bara prästen göra den och mässdeltagarna knäppa sina händer?

Svar: Prästen ber med öppna, lyftade händer (orantställning) i de så kallade presidentiella bönerna i mässan: kollektbönen, bönen över offergåvorna, den eukaristiska bönen (kanonbönen), Fader vår och bönen efter kommunionen. Han ber då på hela församlingens vägnar. Ursprungligen stod hela församlingen tillsammans med prästen med händerna lyfta och ansiktet mot öster. Kyrkofadern Ambrosius (död 397) ställde frågan varför Paulus hade sagt ”att männen på varje ort skall be med renade, lyfta händer” (1 Tim 2:8) eftersom ju gudstjänsten är gemensam för kvinnor och män, vilket visar att hela församlingen bad med lyfta händer på Ambrosius tid. Detta var allmänt bruk i antiken (jfr Psaltaren 141:2, 134:2) och är det fortfarande bland lekmännen i flera orientaliska kyrkor. I de romerska katakomberna kan man se målningar av en kvinna med lyftade händer (en s k orantfigur), symbol för den bedjande Kyrkan. När prästen däremot ber tysta, personliga böner i mässan (före evangeliet, handtvagningen och kommunionen) följer han ett germanskt bruk och ber med sammanförda händer. Den gesten uttrycker överlåtelse och liknar den medeltida trohetseden (sammanförda handflator mellan den överordnades händer), en åtbörd som fortfarande används när man avlägger ordens- och vigningslöften. Alltsedan medeltiden ber man normalt privat med knäppta eller sammanförda händer. Det numera rätt allmänna bruket att lekmän ber Herrens bön med lyfta händer i mässan återintroducerades för några decennier sedan inom den katolska karismatiska rörelsen. Mässboken varken förbjuder eller påbjuder denna gest (diakonen får dock inte be med lyfta händer, för att inte förväxlas med prästen), och vissa vill avskaffa den. Det är svårt att finna goda skäl för detta, med tanke på historien och att bruket förekommer i orientaliska kyrkor. Det ligger visserligen ett värde i att vi uppträder enhetligt som sammanhållen gemenskap, men denna allmänna princip måste vägas mot risken att reglera precis allt och kväva hjärtats hängivelse. Det måste finnas utrymme för personliga uttryck, och jag tycker själv det är uppbyggligt att se hela församlingen unisont be Fader vår med en enda röst, med blicken och händerna lyfta uppåt.

Fråga: Kan en icke-katolik vara lektor och försångare i den katolska mässan?

Svar: Ett sakrament är en handling som utförs av kyrkan. När mässan firas är den det yttersta tecknet på att en konkret församling är förenad i samma tro, i samma gudstjänst och under samma biskop. De som har en uppgift i gudstjänsten ska därför tillhöra kyrkan helt och fullt. Den som läser bibeln i mässan (lektorn) ska därför vara katolik. Samma princip gäller den som sjunger responsoriepsalmen. I fornkyrkan vigdes lektorer och kantorer för sitt uppdrag och hade dessa uppdrag som ett permanent ämbete. Välsignelsen av en lektor (och akolyt) är fortfarande i bruk och utgör bl a ett obligatoriskt steg på vägen till diakon- och prästämbetet. Man kan undantag från denna regel vid dop, bröllop och begravningar, där man kan be en lämplig anhörig, katolik eller ej, att läsa bibeltexten (dock inte evangeliet, som är reserverat för diakon och präst). I mindre församlingar kan det också vara svårt att hitta en organist eller körledare som är katolik, och då är det befogat att göra avsteg från den allmänna regeln. Inte heller kan man kräva att alla körmedlemmar är katoliker. Mässan är det högsta uttrycket för kyrkans enhet. Alla aktörer i gudstjänsten utför kyrkans handling. Den som tar emot kommunionen manifesterar att han eller hon delar kyrkans tro på sakramenten och sin samhörighet och lojalitet med kyrkans biskopar. Därför praktiserar inte katolska (och ortodoxa) kyrkan så kallad interkommunion. Undantag görs i pastorala nödsituationer, när icke-katoliker inte har tillgång till egna präster, i synnerhet vid dödsfara. En katolsk präst får då ge kommunionen, botens sakrament och sjuksmörjelsen till en icke-katolik som spontant ber om det och som delar katolska kyrkans tro på sakramenten (kanoniska lagen, canon 844). Dessa principer finns i det ekumeniska direktoriet, godkänt av Johannes Paulus II 1993. Många har svårt att förstå att katolska kyrkan inte uppmuntrar till interkommunion. Det är smärtsamt, och det ska vara smärtsamt. Man kan inte trolla bort spåren av århundradens splittring. Man ska förvandla sin frustration till intensiv bön, en akt av andlig kommunion och säga: ”Jesus, förvandla min smärta över att din kropp är sargad till en starkare längtan efter samhörighet med dig och med alla de dina. Jag offrar min smärta i dag som en bön för de kristnas enhet, att din kropp skall helas, i lydnad mot din vilja att vi alla skall vara ett, för att världen skall tro.”

Fråga: När man läser (obs! inte sjunger) responsoriepsalmen, ska man då läsa responsorieversen mellan varannan psalmvers enligt vad som står lektionariet, eller bara i början och i slutet av psalmen? Ska lektorn läsa halleluja-versen eller ska prästen/diakonen som läser evangeliet göra det?

Svar: Responsoriepsalmen ska, som termen responsorium (latin, ”svarssång”) antyder, läsas så som den står i lektionariet, där bokstaven R/. betyder att omkvädet (refrängen) upprepas, vare sig psalmen läses eller sjungs. Meningen är att själva upprepningen ska inprägla en nyckelfras i minnet. Det är vidare så gott som omöjligt att komma ihåg, utan upprepning, hur själva omkvädet löd i slutet av psalmen. På sön- och helgdagar ska responsoriepsalmen om möjligt sjungas. Psalmerna är ju tillkomna som sånger. Det är också så de viktigaste böneorden i Psaltaren bäst lagras i minnet. (I nya Cecilia kommer det att finnas ett eget omkväde till varje sön- och helgdag under året, alla tre årgångarna.) Sången ska utföras av en försångare (”kantor”), som sjunger från ambonen och med sitt sätt att uppträda hjälper församlingen att stämma in i omkvädet på rätt ställe och rätt sätt, gärna med assistans av kören. Responsoriepsalmen är en del av ordets förkunnelse. Därför ska den sjungas/läsas från ambonen, precis som övriga texter ur den heliga Skrift. Det är inte tillåtet att utelämna responsoriepsalmen och enbart sjunga Halleluja. Psalmen är en integrerad del av ordets gudstjänst. Halleluja-versen ska enligt sin natur sjungas, inte läsas. Den är en högtidlig lovsång till Herren Kristus, närvarande och talande i sitt evangelium. En lovsång sjunger man, och kan man inte sjunga den, utelämnar man den (precis som man inte läser ”Du gamla, du fria” om man inte kan sjunga nationalsången). Halleluja och den tillhörande versen sjungs av försångaren och endast i nödfall av diakon eller präst, om ingen annan kan eller törs. Det är inte den celebrerande prästens uppgift att vara försångare, om någon annan kan uppfylla den uppgiften. Om det inte finns någon av de närvarande som kan eller törs ta ansvar för sången kan man åtminstone sjunga ordet Halleluja på den vanligaste melodin.

Fråga: Den så kallade ekumeniska gesten, att man kan lägga höger handflata på vänster axel för att visa att man vill ta emot prästens välsignelse även om man är förhindrad att ta emot kommunionen, är den känd utanför Sverige?

Svar: Denna gest introducerades i Sverige på 1970-talet och uttrycker längtan efter samhörighet med den katolska kyrkan. Den omnämns av påven Johannes Paulus II i encyklikan Ut sint unum från 1995, nr. 72. Enligt påven är den en yttring av broderlig kärlek präglad av (teologisk) klarhet. Det gjorde starkt intryck på honom när de lutherska biskoparna under de påvliga mässorna i Skandinavien 1989 gick fram och markerade sin längtan efter samhörighet med den katolska kyrkan och att tiden ska komma när alla kan fira gemensam eukaristi. Även om gesten inte är en del av kyrkans officiella ritual får den därmed anses godkänd på högsta ort. Det är också ett vackert bruk att barn som ännu inte har mottagit sin första kommunion blir välsignade när föräldrarna tar emot Kristus vid altaret. Men gesten är inte avsedd för katoliker som av någon anledning (samvetsskäl, samboskap, att de inte fastat en timme före kommunionen, etc) inte kan ta emot kommunionen. Har man dåligt samvete ska man ångra sig och gå till bikt. Men problemet för celebranten, särskilt i stora församlingar, är att man inte kan avgöra vem som är vem i kommunionkön, och man kan inte rimligen vägra någon en välsignelse. Däremot bör man vid lämpligt tillfälle klargöra att höger hand på vänstra axeln betyder: jag längtar efter Jesus Kristus i full sakramental samhörighet med den katolska kyrkan och hennes biskopar kring påven, Petrus efterträdare. Alla, både kommunikanter och andra (och både fariséer och publikaner!) får ju den allmänna välsignelsen av celebranten vid gudstjänstens slut.

Fråga: I mässan ska man koncentrera sig på mötet med Gud. Men jag retar mig på folk som inte kommer i tid. Ofta är det samma personer som kommer försent, och ofta kommer de ett visst exakt antal minuter försent. Kunde de inte lika gärna komma exakt i tid? Får man gå till kommunionen om man inte varit med från början?

Svar: Att komma i tid är en elementär form av respekt. Man brukar säga att punktlighet är kungars sätt att visa artighet. Att komma i tid till mässan visar respekt mot Gud, som är den inbjudande värden i mässan. Det är att visa respekt mot de andra gudstjänstfirarna, som slipper irritera sig på senkomlingar som drar uppmärksamheten från det väsentliga. Det är ett sätt att respektera prästen, som slipper avbrott i koncentrationen. De som vet med sig att de lider av konstitutionell oförmåga att passa tider kan lämpligen använda fastetiden till medvetna övningar i punktlighet. Det är en god vana att komma tio minuter före gudstjänstens början och ägna den tiden till inre förberedelse. Apropå artighet måste man också påpeka att i kyrkorummet talar man med dämpad röst och undviker regelrätta samtal som hör hemma utanför kyrkolokalen. En präst som inte deltar i mässan från början får inte koncelebrera (Allmän inledning till den romerska mässboken, nr 206; finns att läsa på denna hemsida). En gudstjänstdeltagare som vill ta emot kommunionen i mässan ska också ha läst med i syndabekännelsen i början. Det kan till och med vara en god övning att någon enstaka gång avstå från kommunionen när man inte är tillräckligt förberedd och koncentrerad — av respekt för den heliga handlingen och dess förpliktelser. När allt detta är sagt: det finns naturligtvis undantag från regeln. Ska man klä på småbarn på vintern kanske man inte klarar det uppställda målet om något av barnen plötsligt säger att det är kissnödigt och hela proceduren måste tas om från början och det blir omöjligt att hinna i tid till kyrkan. Likaså händer det att man förgäves letar efter parkeringsplats — eller kan ha andra fullgoda skäl att komma försent. Men vi kan alla från början ta med möjliga orsaker till försening i beräkningen. Precis som vi skulle göra om vi blev bjudna till kungen på middag.