Sång och musik

Hur läser man responsoriepsalmen?

Fråga: När man läser (obs! inte sjunger) responsoriepsalmen, ska man då läsa responsorieversen mellan varannan psalmvers enligt vad som står lektionariet, eller bara i början och i slutet av psalmen? Ska lektorn läsa halleluja-versen eller ska prästen/diakonen som läser evangeliet göra det?

Svar: Responsoriepsalmen ska, som termen responsorium (latin, “svarssång”) antyder, läsas så som den står i lektionariet, där bokstaven R/. betyder att omkvädet (refrängen) upprepas, vare sig psalmen läses eller sjungs. Meningen är att själva upprepningen ska inprägla en nyckelfras i minnet. Det är vidare så gott som omöjligt att komma ihåg, utan upprepning, hur själva omkvädet löd i slutet av psalmen. På sön- och helgdagar ska responsoriepsalmen om möjligt sjungas. Psalmerna är ju tillkomna som sånger. Det är också så de viktigaste böneorden i Psaltaren bäst lagras i minnet. (I nya Cecilia kommer det att finnas ett eget omkväde till varje sön- och helgdag under året, alla tre årgångarna.) Sången ska utföras av en försångare (“kantor”), som sjunger från ambonen och med sitt sätt att uppträda hjälper församlingen att stämma in i omkvädet på rätt ställe och rätt sätt, gärna med assistans av kören. Responsoriepsalmen är en del av ordets förkunnelse. Därför ska den sjungas/läsas från ambonen, precis som övriga texter ur den heliga Skrift. Det är inte tillåtet att utelämna responsoriepsalmen och enbart sjunga Halleluja. Psalmen är en integrerad del av ordets gudstjänst. Halleluja-versen ska enligt sin natur sjungas, inte läsas. Den är en högtidlig lovsång till Herren Kristus, närvarande och talande i sitt evangelium. En lovsång sjunger man, och kan man inte sjunga den, utelämnar man den (precis som man inte läser “Du gamla, du fria” om man inte kan sjunga nationalsången). Halleluja och den tillhörande versen sjungs av försångaren och endast i nödfall av diakon eller präst, om ingen annan kan eller törs. Det är inte den celebrerande prästens uppgift att vara försångare, om någon annan kan uppfylla den uppgiften. Om det inte finns någon av de närvarande som kan eller törs ta ansvar för sången kan man åtminstone sjunga ordet Halleluja på den vanligaste melodin.

Halleluja även efter evangeliet?

Ibland stäms Halleluja upp även efter evangelieläsningen. Det ger festivitas åt mässan och kan kännas som en adekvat reaktion på budskapet. Men missalet har ingen anvisning om det. Är det en sed som bör uppmuntras?

Seden kan inte generellt uppmuntras, eftersom den inte är föreskriven i missalet. Det skulle leda till orimliga resultat om varje församling eller präst införde i och för sig begripliga och meningsfulla sedvänjor efter eget gottfinnande. Att inte ändra mässans struktur från plats till plats är (i synnerhet i våra dagar när folk reser mycket) ett värde i sig: att inte dra uppmärksamheten från det väsentliga genom överraskande detaljer. Emellertid skulle det nog vara att gå för långt att förbjuda att man som undantag markerar de allra största högtiderna, t.ex. julnatten och påsknatten, på detta sätt — ungefär som man på vissa håll i Sverige svarar på evangeliet om Jesu intåg i Jerusalem på första advent genom att sjunga Voglers Hosianna. Men undantag får inte göras till regel.

Halleluja före evangeliet

Ska Halleluja före evangeliet börja sjungas när prästen reser sig efter att ha lagt i rökelse, eller tidigare?

Det Halleluja med vers som sjungs före evangeliet är en sång som förbereder evangelieläsningen. Den ska också beledsaga evangelieprocessionen, om en sådan äger rum. Den ska med andra ord sjungas medan diakonen (eller prästen) med evangelieboken och ljus- och rökelsebärare är på väg till den plats där evangeliet läses. I praktiken betyder det oftast att man bör vänta med att ta upp sången till dess att processionen sätter sig i rörelse. Annars hinner sången — som ju är kort — ta slut dessförinnan. Om det går, är det ofta meningsfullt att organisten improviserar ett förspel till Halleluja under det att processionen gör sig i ordning, prästen lägger i rökelse osv.

Orgelmusik i mässan under advent och fastan

Kan orgelmusik förekomma i mässan under advent och fastan?

Enligt tidigare regler skulle orgeln under advents- och fastetiden endast användas för att ackompanjera sång. I den allmänna introduktionen till den nya upplagan av det romerska missalet (2002) har denna bestämmelse modifierats. Under adventstiden kan orgelmusik förekomma, men återhållsamt “så att inte hela julglädjen tas ut i förskott”. Under fastetiden gäller vad som gällt tidigare: orgeln används enbart till ackompanjemang. Numera kan organisten alltså mycket väl spela t.ex. postludium och orgelmusik under offertoriet eller kommunionen under adventstiden – men inte under fastetiden.

Orgelackompanjemang till mässdelar: vilken stil?

Kan man göra “romantiska” harmoniseringar till “gregorianska” melodier, eller är man ute och cyklar då?

Det finns inga officiella riktlinjer i sådana stilfrågor, och de musikaliska konjunkturerna skiftar. Den enda allmänna regel som kan ställas upp är att harmoniseringarna ska överensstämma med melodiernas karaktär — men det ger stor frihet åt organistens eget avgörande. Alltför yviga harmoniseringar brukar dock anses vittna om dålig smak. Harmoniseringen bör givetvis inte dra uppmärksamheten till sig, och fylliga harmoniseringar leder mycket ofta till att tempot och flödet i sången hämmas. Harmoniseringar av det slag som finns i koralboken till Cecilia är i regel att föredra. Normalt bör dessa utföras med svagt registrerad orgel, t.ex. endast någon eller några flöjtstämmor.

Orgelackompanjemang till mässans delar

Bör man spela orgel till Credo, Fader vår och liknande melodier, eller bör de helst sjungas a cappella?

Det finns inga officiella riktlinjer i sådana frågor. Kantorn/organisten måste bedöma om sången underlättas av ackompanjemang. Gregorianska och likartade melodier har dock sällan ren dur/moll-tonalitet, och det gör att det är mycket svårt att harmonisera dem utan att deras karaktär förvanskas. Verksammare stöd för sången än ackompanjemang är att det finns en grupp övade sångare som kan leda och inspirera församlingens sång. Som en grundregel kan sägas: man ska inte ackompanjera om det inte är nödvändigt.

Växelsång i mässordinariet

Ofta sjunger man Kyrie, Gloria, Credo och Agnus Dei växelvis, men det framgår inte i Cecilia hur man ska göra uppdelningen mellan kantor/kör och församling. Hur ska den göras?

När det gäller de latinska mässpartierna står detta mycket riktigt inte i Cecilia (men kommer att framgå av nya Cecilia). Det finns dock en stark tradition på området, och det vållar en onödig känsla av främlingskap hos vana mässbesökare att avvika från det traditionella mönstret. Dubbelstreck i notskriften markerar rollväxling.

Det traditionella mönstret ser ut så här: Kyrie: Först försångare, därefter församling i vart och ett av de tre leden (Kyrie, Christe, Kyrie). Gloria: Präst/kantor: “Gloria in excelsis Deo”, försångare/kör “et in terra pax hominibus bonae voluntatis”, församling: “Laudamus te”, försångare/kör: “benedicimus te” osv. Credo: Präst/kantor: “Credo in unum Deum”, försångare/kör: “Patrem omnipotentem … et invisibilium”, församling: “Et in unum Dominum Iesum Christum …” osv. (En minnesregel kan vara att det alltid är församlingen som sjunger “et unam, sanctam, catholicam …” Räkna baklänges från det stället så blir det rätt från början.) Agnus Dei: kantor “Agnus Dei”, församlingen faller in med “qui tollis …” Samma mönster upprepas i alla tre leden i sången. I Agnus Dei XVIII (som ingår i Missa simplex, Cecilia 413) kan man dock med fördel följa sångens ursprungliga responsoriala mönster: kantor: “Agnus Dei, qui tollis peccata mundi”, församling: “miserere nobis/dona nobis pacem”.

 

Vem ska sjunga påsknattens Exsultet?

Vem som ska sjunga Exsultet i påskvakan om man inte har någon diakon i församlingen? Bör det vara prästen eller någon annan? Är det en liturgisk handling så att det bör vara prästen, även om det finns någon annan som sjunger bättre? Spelar det någon roll om denna någon är man eller kvinna?

Exsultet (“Höj jubelrop, ni alla himmelens änglar …”), lovsången vid påskljuset, kallas i missalet praeconium, dvs. häroldsrop, budskap. Förkunnandet av påskbudskapet är en liturgisk handling som har ungefär samma karaktär som att läsa eller sjunga evangeliet i mässan. Det föregås av i stort sett samma prästerliga välsignelse som evangelieläsningen, och påskljuset incenseras med rökelse liksom man gör med evangelieboken. Samtidigt utgör Exsultet den bön med vilken påskljuset vigs eller välsignas. Därför är det normalt en ämbetsbärare som sjunger Exsultet. Om ingen diakon finns, ska celebranten eller en koncelebrant göra det. Endast om ingen av dem klarar av det — “i nödfall” som det heter — kan uppgiften överlåtas till en kantor (man eller kvinna). Detta är förtydligat i den nya upplagan av det romerska missalet, 2002 (ordning för påskvakan n. 19). Det är alltså inte frågan vem som sjunger bäst som avgör vem som ska sjunga Exsultet — annat än kanske om det finns flera sångkunniga präster närvarande.

 

Försångarens plats i kyrkan

I många kyrkor är det av akustiska skäl svårt att höras från andra platser än ambonen. Ändå bör försångaren inte, om jag förstått det rätt, sjunga annat än responsoriepsalmen där. Hur gör man exempelvis med en introitus eller en kommunionantifon? Vad finns det för skäl att sjunga eller inte sjunga psaltarpsalmen från ambonen? På en hel del håll i vårt stift sjunger man från läktaren.

Svar på frågorna finns i “Allmän introduktion till det romerska missalet” (AIRM). Frågorna gäller två olika saker: 1. hur ambonen ska användas i liturgin, 2. var försångaren ska eller kan stå.

1. AMBONEN är i huvudsak platsen för Guds ords förkunnelse, dvs. textläsningar och predikan. Responsoriepsalmen är även den ett slags textläsning, ett av dagens avsnitt ur Bibeln, samtidigt som den utgör en meditation över den föregående läsningen. Den skiljer sig från andra läsningar på tre sätt:

  • genom sin poetiska karaktär,
  • genom att den om möjligt bör sjungas och
  • genom att församlingen kan stämma in i den med ett omkväde.

Det är därför den normalt bör sjungas från ambonen. Men den kan också sjungas “från annan lämplig plats” (AIRM 61) — underförstått: om det inte går att sjunga den från ambonen. (Det går nästan alltid.) Läktaren är nästan alltid en olämplig plats. Alla texter som riktas till församlingen bör nå den framifrån och med möjlighet till ögonkontakt mellan den som läser/sjunger och församlingen.

2. Var försångaren ska eller kan stå i andra sånger i liturgin som han/hon framför eller intonerar, är inte reglerat. Det får avgöras av kyrkans utformning. Man undviker dock ambonen, som inte ska användas till allt möjligt utan i huvudsak är Ordets plats: den används för Guds ords förkunnelse, för påskbudskapet under påsknatten (Exsultet), eventuellt för böneämnena i kyrkans allmänna förbön och vid vissa andra speciella tillfällen.

I många kyrkor är det praktiskt att försångaren — om inte försångaren är identisk med organisten — har en egen liten pulpet (ett stabilt notställ), med mikrofon om så behövs. Allra bäst är om den placeras någonstans framme i kyrkan, så att försångaren kan ha ögonkontakt med den sjungande församlingen och vid behov kan stimulera församlingssången med hjälp av diskreta gester.

Vilka är de viktigaste sångerna i mässan?

Hur ska man prioritera vilka delar av mässan som ska sjungas? I Musicam sacram från 1967 finns det en prioriteringsordning som bland annat säger att ingångspsalmen, responsoriepsalmen, halleluja, offertoriepsalmen och kommunionpsalmen hör till de lägst prioriterade delarna. Dessa delar verkar dock ofta vara först prioriterade eller rentav de enda delarna av mässan som sjungs.

Svar på frågorna finns i “Allmän introduktion till det romerska missalet” (AIRM). Instruktionen Musicam sacram utkom före 1969 års missale och är inte fullt aktuell. De avsnitt i AIRM som är vägvisande är n. 37 och n. 38–40.

Det heter där (n. 38 och 40): “De texter som skall framföras högt och tydligt av präst eller diakon eller av lektor eller av alla skall framföras på ett sätt som motsvarar textens genre, alltefter om det rör sig om en läsning, en bön, en uppmaning, en acklamation eller en sång. Det skall likaså svara mot den form av mässa man firar och mot dess grad av högtidlighet. Likaså måste man ta hänsyn till respektive språks karaktär och vad som passar respektive folk. […] När man väljer vad som skall sjungas skall man […] prioritera de sångpartier som är viktigast, i synnerhet dem som är tänkta att sjungas av präst eller diakon eller lektor med svar från folket eller att sjungas gemensamt av prästen och folket.”

Vad som i första hand bör sjungas är alltså en bedömningsfråga. Flera faktorer ska vägas samman: 1. Texternas karaktär — texter som inte kommer till sin rätt utan att sjungas bör sjungas (t.ex. Gloria, Halleluja och Sanctus). 2. Innevarande gudstjänsts karaktär — en festlig gudstjänst fordrar mer sång. 3. Den aktuella församlingen och dess sångförmåga — sången ska vara en källa till glädje, inte en belastning för församlingen. Anvisningarna önskar 4. att man ska förstärka och vitalisera växelverkan mellan präst (etc.) och församling genom att sjunga partier som utförs växelvis och likaså förstärka och vitalisera liturgins gemenskapskaraktär genom att hellre sjunga än läsa sådant som är tänkt att sjungas unisont av alla. Den nödvändiga avvägningen mellan dessa olika faktorer gör att det inte går att upprätthålla en så bestämd prioriteringsordning som den i Musicam sacram. Man måste göra en bedömning från fall till fall.

KLN (Katolska Liturgiska Nämnden) har till uppgift att stimulera gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift. Nämnden utarbetar gudstjänstordningar och liturgiska böcker, tar initiativ till utbildning med mera. Den är biskopens beredande och rådgivande organ i liturgiska frågor.