Hur utför man fridshälsningen?

Fråga: Vid fridshälsningen före kommunionen tittar ibland gudstjänstdeltagarna knappt på varandra, andra gånger kan folk bli riktigt närgångna. Bådadera känns störande. Vad är korrekt?

Svar: Fridshälsningen är en urkristen sed. Den går tillbaka till den “heliga kyssen” som utväxlades mellan de första kristna (Rom 16:16, 1 Kor 16:20, 2 Kor 13:12, 1 Thess 5:26, 1 Pet 5:14). Den sågs som ett sigill under den gemensamma bönen och uttryck för församlingens syskongemenskap. Under förföljelseperioderna kunde den vara ett sätt att avslöja för en främling att man var kristen. I de flesta riter kommer fridshälsningen före offergåvornas frambärande: man visar att man inte har något emot sin broder innan man kommer med sin offergåva till altaret (Matt 5:23-24). I den romerska riten kommer den före själva kommunionen. Man visar att man inte bara vill stå i gemenskap med Kristus utan också med alla hans bröder och systrar. Ursprungligen bestod hälsningen av en kindkyss på båda kinderna. Senare har man stiliserat gesten. Numera består den normalt av att man tar i hand. Den skall enligt mässboken ske “enligt lokal sed”. Man skall bara ge fridshälsningen till de närmaste, de som står omedelbart till höger och vänster om en. Det är ett missbruk att börja gå omkring i kyrkan för att hälsa på så många som möjligt; detta drar uppmärksamheten från huvudsaken och orsakar oro i församlingen, särskilt olämpligt just före kommunionen. Samma regel gäller prästen och hans medhjälpare: prästen ger (efter att diakonen eller han själv har sagt “Låt oss ge varandra fridshälsningen”) hälsningen till sina närmaste. Man får inte lämna koret och börja gå omkring i kyrkan. Att vara mer familjär än vad den andre önskar är omdömeslöst, i detta sammanhang som i alla andra. Familjemedlemmar kan kyssa varandra på riktigt, men andra bör iaktta återhållsamhet. Framför allt måste man förstå innebörden i gesten: genom Kristi offer på korset har vi blivit försonade. Innan vi tar emot hans kropp och blod måste vi därför vara försonade med varandra. Har man något emot någon måste man först försona sig. Den som ger sin granne fridshälsningen säger: du och jag tillhör samma kropp. Vi är försonade med Gud och med varandra. Du har inget att frukta av mig. Jag har förlåtit allt som eventuellt har stått emellan oss.

KLN (Katolska Liturgiska Nämnden) har till uppgift att stimulera gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift. Nämnden utarbetar gudstjänstordningar och liturgiska böcker, tar initiativ till utbildning med mera. Den är biskopens beredande och rådgivande organ i liturgiska frågor.