Vad är skillnaden mellan ordinarie och extraordinarie form för mässan?

Fråga: Jag skulle vilja veta vilken skillnaden är mellan “vanlig” mässa och en så kallat förkonciliär. Eller snarare: Vad är gemensamt för bådadera?

Svar: En katolsk mässa firad i enlighet med kyrkans gudstjänstböcker av en giltigt vigd präst med sin biskops uppdrag är alltid en riktig mässa, där Jesus Kristus är närvarande med allt han är och ger. Den så kallade förkonciliära mässan är en mässa firad på latin (med textläsningar och eventuella psalmer på modersmålet) enligt den romerska mässboken, godkänt år 1570 efter beslut av det tridentinska konciliet (1545-63) av påven S:t Pius V. Den bygger på staden Roms gudstjänsttradition i förening med element från Karl den stores rike (grundat cirka 800) och många senare tillskott, framför allt i inledningen (t ex trappstegsbönen med syndabekännelsen) och i offertoriet (böner och gester som beledsagar brödets och vinets placering på altaret). Den saknar den allmänna kyrkobönen och har betydligt färre bibelläsningar och böner än den mässordning som varit i allmänt bruk i katolska kyrkan sedan 1970, då en ny romersk mässbok och läsordning antogs. Det är ett vanligt missförstånd att Andra Vatikankonciliet avskaffade latinet i mässan. Det var den senare utvecklingen som ledde till att latinet försvunnit på många håll. Men konciliet värnade snarare om traditionen, och den gregorianska sången på latin anses fortfarande vara den “förnämsta bland likar” bland de olika formerna för sång i mässan. De flesta katoliker välkomnade reformerna i gudstjänsten kring 1970. Men tyvärr genomfördes de på många håll över en natt, okänsligt och ibland okunnigt, utan tillräcklig förberedelse och eftertanke bland präster och vanligt folk. Resultatet blev ibland en trivialisering och ett sönderpratande av gudstjänsten. Många längtade då tillbaka till den “gamla” gudstjänstordningen och dess tysta tillbedjan, och vissa extremister bröt sig ur kyrkans gemenskap. Påven Benedictus XVI har därför rehabiliterat den “gamla” mässan och bestämt att den ska kallas den romerska ritens “extraordinära” form. Grupper och präster som är fästa vid denna liturgi har lagstadgad rätt att fira den. Detta har orsakat en del turbulens, därför att gudstjänsten och gudstjänstrummet är något dyrbart för katoliken, och att ingripa i ordningar och möblering i kyrkan är ingen harmlös sak. Men vi måste lära oss att acceptera att människor kan ha olika former av spiritualitet, som alla är lika legitima. Tänk på faran för utmobbning av folk med annan smak, en vanlig skötesynd bland vår tids fariseer! Kyrkan är katolsk, det vill säga den omfattar alla sorters människor, och det avspeglas också i värnandet av det historiska arvet. Ingen liturgi är heligare än den andra. I den “gamla” mässan uttrycker man sin vördnad för mysteriet i tyst tillbedjan. Också den “nya” mässan innehåller moment av helig tystnad, som ska tas tillvara. Den “nya” liturgin är egentligen äldre till sin grundstruktur än den romersk-frankiska mässordningen i 1570 års missale. Den är ojämförligt mycket rikare ifråga om bibelläsningar och böner. Den andra eukaristiska bönen är betydligt äldre än den första, den romerska kanonbönen (om nu ålder är ett värde i sig). Mässboken från 1970 har 82 prefationer jämfört med den “gamla” mässans 9. Vilken gudstjänstform man än föredrar gäller att den ska utföras med yttersta omsorg, vördnad och respekt för kyrkans ordning. Ingen, allra minst prästen, får på eget bevåg förändra, förkorta eller förlänga liturgin efter egen smak. Den tillhör Guds folk, som har rätt att slippa överraskningar och privata uppfinningar.

KLN (Katolska Liturgiska Nämnden) har till uppgift att stimulera gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift. Nämnden utarbetar gudstjänstordningar och liturgiska böcker, tar initiativ till utbildning med mera. Den är biskopens beredande och rådgivande organ i liturgiska frågor.