Fråga: I många kyrkor är det av akustiska skäl svårt att höras från andra platser än ambonen. Ändå bör försångaren inte, om jag förstått det rätt, sjunga annat än responsoriepsalmen där. Hur gör man exempelvis med en introitus eller en kommunionantifon? Vad finns det för skäl att sjunga eller inte sjunga psaltarpsalmen från ambonen? På en hel del håll i vårt stift sjunger man från läktaren.
Svar: Svar på frågorna finns i ”Allmän introduktion till det romerska missalet” (AIRM). Frågorna gäller två olika saker: 1. hur ambonen ska användas i liturgin, 2. var försångaren ska eller kan stå.
1. AMBONEN är i huvudsak platsen för Guds ords förkunnelse, dvs. textläsningar och predikan. Responsoriepsalmen är även den ett slags textläsning, ett av dagens avsnitt ur Bibeln, samtidigt som den utgör en meditation över den föregående läsningen. Den skiljer sig från andra läsningar på tre sätt:
- genom sin poetiska karaktär,
- genom att den om möjligt bör sjungas och
- genom att församlingen kan stämma in i den med ett omkväde.
Det är därför den normalt bör sjungas från ambonen. Men den kan också sjungas ”från annan lämplig plats” (AIRM 61) — underförstått: om det inte går att sjunga den från ambonen. (Det går nästan alltid.) Läktaren är nästan alltid en olämplig plats. Alla texter som riktas till församlingen bör nå den framifrån och med möjlighet till ögonkontakt mellan den som läser/sjunger och församlingen.
2. Var försångaren ska eller kan stå i andra sånger i liturgin som han/hon framför eller intonerar, är inte reglerat. Det får avgöras av kyrkans utformning. Man undviker dock ambonen, som inte ska användas till allt möjligt utan i huvudsak är Ordets plats: den används för Guds ords förkunnelse, för påskbudskapet under påsknatten (Exsultet), eventuellt för böneämnena i kyrkans allmänna förbön och vid vissa andra speciella tillfällen.
I många kyrkor är det praktiskt att försångaren — om inte försångaren är identisk med organisten — har en egen liten pulpet (ett stabilt notställ), med mikrofon om så behövs. Allra bäst är om den placeras någonstans framme i kyrkan, så att försångaren kan ha ögonkontakt med den sjungande församlingen och vid behov kan stimulera församlingssången med hjälp av diskreta gester.