Fråga: Vid kommunionen finns det de som står upp när brödet och vinet delas ut medan andra faller på knä. Somliga tar bara emot oblaten (inte vinet), ibland i handen och ibland — med hjälp av prästen — direkt i munnen. Finns det något rätt eller fel här?
Svar: Man kan ta emot kommunionen stående eller på knä, i munnen eller i handen. Det är god sed att dessförinnan med en gest uttrycka sin tillbedjan av Herren Jesus, närvarande i Sakramentet, till exempel genom ett knäfall eller en bugning. På orden ”Kristi kropp” resp. ”Kristi blod” svarar man tydligt ”Amen” innan man mottar Sakramentet. Amen betyder: ja, detta är min personliga tro! Tar man emot hostian i munnen låter man tungan bilda en bädd för Kristi kropp, och denna gest ska utföras med stil — varken sammanbitet eller genom att räcka ut tungan. Tar man emot Kristi kropp i handen lägger man vänstra handflatan i höger (om man är högerhänt!), tar emot hostian med höger hand och stoppar själv hostian i munnen. Om kommunionen utdelas under båda gestalterna och man inte önskar dricka ur kalken får man inte själv doppa hostian i kalken, utan man bär då hostian i handflatan till kommunionutdelaren, som doppar Kristi kropp i kalken och säger: ”Kristi kropp och blod” och lägger Sakramentet på kommunikantens tunga. Man ser noga till att inget spills på golvet. Tappar någon hostian tar kommunionutdelaren upp den och äter den själv eller placerar den på altaret. Skulle Kristi blod spillas på golvet, häller man rikligt med vatten på stället och täcker det med en duk, innan man fortsätter utdelandet. Den som av någon anledning är förhindrad att motta kommunionen kan i Sverige (gesten är inte känd på andra håll i världen) gå fram och lägga höger handflata på vänster axel, för att därmed ange sin önskan att motta prästens/diakonens välsignelse. Präst eller diakon uttalar en välsignelse, eventuellt genom att göra korstecknet med hostian eller kalken. Extraordinarie kommunionutdelare kan säga ”Gud välsigne dig” och buga sig men får inte välsigna med Sakramentet. Slutligen: i katolskt språkbruk kallas den invigda oblaten för hostia, och man uttrycker respekten för realpresensen (att Kristus är verkligt närvarande) genom att kalla de sakramentala gestalterna (bröd och vin) för Kristi kropp och Kristi blod.