Fråga: När prästen ber ”Fader vår” under mässan håller han upp sina öppnade händer. Vad innebär egentligen den gesten? Nu för tiden blir det allt vanligare att mässdeltagarna gör likadant. Är det korrekt? Om gesten är liturgisk bör väl bara prästen göra den och mässdeltagarna knäppa sina händer?
Svar: Prästen ber med öppna, lyftade händer (orantställning) i de så kallade presidentiella bönerna i mässan: kollektbönen, bönen över offergåvorna, den eukaristiska bönen (kanonbönen), Fader vår och bönen efter kommunionen. Han ber då på hela församlingens vägnar.
Ursprungligen stod hela församlingen tillsammans med prästen med händerna lyfta och ansiktet mot öster. Kyrkofadern Ambrosius (död 397) ställde frågan varför Paulus hade sagt ”att männen på varje ort skall be med renade, lyfta händer” (1 Tim 2:8) eftersom ju gudstjänsten är gemensam för kvinnor och män, vilket visar att hela församlingen bad med lyfta händer på Ambrosius tid. Detta var allmänt bruk i antiken (jfr Psaltaren 141:2, 134:2) och är det fortfarande bland lekmännen i flera orientaliska kyrkor. I de romerska katakomberna kan man se målningar av en kvinna med lyftade händer (en s k orantfigur), symbol för den bedjande Kyrkan.
När prästen däremot ber tysta, personliga böner i mässan (före evangeliet, handtvagningen och kommunionen) följer han ett germanskt bruk och ber med sammanförda händer. Den gesten uttrycker överlåtelse och liknar den medeltida trohetseden (sammanförda handflator mellan den överordnades händer), en åtbörd som fortfarande används när man avlägger ordens- och vigningslöften. Alltsedan medeltiden ber man normalt privat med knäppta eller sammanförda händer.
Det numera rätt allmänna bruket att lekmän ber Herrens bön med lyfta händer i mässan återintroducerades för några decennier sedan inom den katolska karismatiska rörelsen. Mässboken varken förbjuder eller påbjuder denna gest (diakonen får dock inte be med lyfta händer, för att inte förväxlas med prästen), och vissa vill avskaffa den. Det är svårt att finna goda skäl för detta, med tanke på historien och att bruket förekommer i orientaliska kyrkor. Det ligger visserligen ett värde i att vi uppträder enhetligt som sammanhållen gemenskap, men denna allmänna princip måste vägas mot risken att reglera precis allt och kväva hjärtats hängivelse. Det måste finnas utrymme för personliga uttryck, och jag tycker själv det är uppbyggligt att se hela församlingen unisont be Fader vår med en enda röst, med blicken och händerna lyfta uppåt.