Fråga: Den så kallade ekumeniska gesten, att man kan lägga höger handflata på vänster axel för att visa att man vill ta emot prästens välsignelse även om man är förhindrad att ta emot kommunionen, är den känd utanför Sverige?
Svar: Denna gest introducerades i Sverige på 1970-talet och uttrycker längtan efter samhörighet med den katolska kyrkan. Den omnämns av påven Johannes Paulus II i encyklikan Ut sint unum från 1995, nr. 72. Enligt påven är den en yttring av broderlig kärlek präglad av (teologisk) klarhet. Det gjorde starkt intryck på honom när de lutherska biskoparna under de påvliga mässorna i Skandinavien 1989 gick fram och markerade sin längtan efter samhörighet med den katolska kyrkan och att tiden ska komma när alla kan fira gemensam eukaristi. Även om gesten inte är en del av kyrkans officiella ritual får den därmed anses godkänd på högsta ort.
Det är också ett vackert bruk att barn som ännu inte har mottagit sin första kommunion blir välsignade när föräldrarna tar emot Kristus vid altaret. Men gesten är inte avsedd för katoliker som av någon anledning (samvetsskäl, samboskap, att de inte fastat en timme före kommunionen, etc) inte kan ta emot kommunionen. Har man dåligt samvete ska man ångra sig och gå till bikt. Men problemet för celebranten, särskilt i stora församlingar, är att man inte kan avgöra vem som är vem i kommunionkön, och man kan inte rimligen vägra någon en välsignelse.
Däremot bör man vid lämpligt tillfälle klargöra att höger hand på vänstra axeln betyder: jag längtar efter Jesus Kristus i full sakramental samhörighet med den katolska kyrkan och hennes biskopar kring påven, Petrus efterträdare. Alla, både kommunikanter och andra (och både fariséer och publikaner!) får ju den allmänna välsignelsen av celebranten vid gudstjänstens slut.