Varför vigvatten?

Fråga: Vi är vana vid att doppa fingrarna i vigvattenskålen och göra korstecknet när vi går in i kyrkan. Men när vi går ut? Somliga tar på nytt vatten och gör korstecknet, andra går bara ut.

Svar: Vigvatten (ordet betyder ”helgat vatten”) har använts sedan 300-talet i den kristna kyrkan. Man brukade bestänka en byggnad med vatten (vanligen med en tillsats av salt) innan man tog den i bruk som kyrka, man använde vigvatten i hemmen och som en välsignelse av husdjuren, och man drack det också som skydd mot onda makter. För detta ändamål välsignades vattnet med exorcismer och böner, för att tydliggöra att handlingens verkan inte är magisk utan ett konkret sätt att be om att påskens mysterium, där Kristus krossat ondska och död, ska genomtränga människans hela vardagsverklighet. Vigvatten används också vid välsignelse av föremål.

Bruket av vigvatten är ett så kallat sakramentale, dvs. en sakramentslikande handling, inte instiftad av Jesus utan av kyrkan. På 700-talet uppkom bruket att inleda söndagens huvudgudstjänst med vattenbestänkning, som en påminnelse om dopet och en förnyelse av dopets löften. I östkyrkan viger man vattnet högtidligt i samband med Epifania, Trettondagen och med anknytning till Jesu dop i Jordan. Bruket finns också i västkyrkan i form av välsignelse av hemmet vid nyår och påsk (påskvattnet invigs på påsknatten). I åtskilliga helgonberättelser talas om helanden genom kontakt med vigvatten (jfr Johannesevangeliet, kapitel 5!), och många katoliker som besökt Lourdes har förmodligen också tagit med sig en flaska med källvatten därifrån, en symbol för nåden som ges gratis.

Som alla sakramentalier förutsätter bruket av vigvatten en levande tro på Kristi kraft och på kraften i kyrkans bön. Man är fri att bruka det som man vill: vid ingången till mässan som en erinran om dopet, vid utgången som en bön om beskydd ute i världen, i hemmet som en bön om välsignelse över vårt liv, dag och natt.